Många tonåringar lämnar den organiserade idrotten när de inte längre tycker att det är roligt

Alla föräldrar vill att deras barn ska leva ett långt, hälsosamt liv. För många leder detta till att man uppmuntrar sina barn att delta i organiserade sportaktiviteter.

Fysisk aktivitet är trots allt en viktig faktor för att bygga en frisk och stark kropp som kan stå emot svårigheter och utmaningar i livet, samt för att minimera risken för att utveckla allvarliga kroniska sjukdomar i vuxen ålder. Således är det, för de flesta människor, lätt att hitta motivationen till att uppmuntra barnen att träna och gå upp tidigt på helgerna för att delta i simtävlingar eller fotbollsturneringar.
 

Barnidrott är roligt 

När barn börjar idrotta i unga år får de delta i roliga aktiviteter som är utformade för att ge dem de viktigaste färdigheterna i den sport de har valt att utöva.Happy teenagers holding plank outdoor on the track Organiserad idrott för små barn är huvudsakligen icke tävlingsinriktad, men rolig, och de flesta förnuftiga tränare betonar uttryckligen att alla lagkamrater är lika viktiga, genom att berömma alla deltagare och se till att det blir en jämn, rättvis fördelning av speltid i matcher.  Därför älskar de flesta barn att gå till träningen och det är därför organiserad fysisk aktivitet är en av de viktigaste källorna till fysisk aktivitet hos barn. 

Allt detta förändras dock när barnen blir tonåringar 

Barn blir oundvikligen äldre, de kommer in i puberteten och det mesta förändras. Deras kroppar växer och blir längre, starkare och mer intressanta på många sätt. Samtidigt blir många ungdomar mindre fysiskt aktiva [1, 2] och många slutar med sina organiserade sportaktiviteter[3]. Även om trenden är tydlig bland både pojkar och flickor verkar det vara särskilt problematiskt för flickor, eftersom de i allmänhet är mindre fysiskt aktiva. Därför innebär en ytterligare nedgång i tonåren att ett oproportionerligt stort antal flickor är otillräckligt fysiskt aktiva. 

Varför slutar tonåringar idrotta? 

De flesta tonåringar har en mängd olika intressen och kan ha flera bra skäl till varför de inte vill, eller inte har tid, att delta i organiserade idrottsaktiviteter. Först och främst upplever de flesta ungdomar många nya känslor och intressen, som kan vara både spännande och frustrerande men som också kan distrahera dem från att delta i organiserad fysisk aktivitet. Under tonårstiden uppstår även betydande förändringar när det gäller hur lagsporter organiseras,African American boy texting on a mobile phone. vilket kan stöta bort ännu fler ungdomar. Idrottsträning skiftar i allmänhet fokus under tonåren. Den aktivitet som tidigare huvudsakligen varit inriktad på lek och glädje övergår nu gradvis till att bli en mer allvarlig satsning. Så småningom blir de flesta idrottsaktiviteter för ungdomar inriktade på prestanda, på vinnande och på att utveckla talanger som har potential att bli elitidrottare. Även om detta kan vara väldigt inspirerande för den som har kapacitet och/eller motivation att göra karriär som elitidrottare, är det viktigt att komma ihåg att de flesta inte vill eller kan delta på ständigt högre nivåer. Flertalet ungdomar är faktiskt, relativt sett, mindre vältränade, skickliga och motiverade än de som går vidare och blir elitidrottare och under denna fas finns en risk att de slutar idrotta helt och hållet, även om de verkligen gillar sin sport. Detta är synd, både för ungdomarna och idrottsklubbarna. Ungdomarna förlorar en viktig arena för socialisering, fysisk aktivitet och personlig utveckling. Idrottsföreningarna förlorar en stor grupp individer som skulle kunna vara viktiga resurser för klubben, t.ex. i ekonomiskt hänseende (som betalande medlemmar, vilket därigenom lockar sponsorer), som tränare för yngre idrottare eller genom att inneha andra viktiga roller i organisationen.  

Betydelsen av glädje och kompetens 

För att förstå varför detta sker kan det vara bra att titta på vetenskapliga studier som undersöker vad som motiverar barn och ungdomar att vara fysiskt aktiva.   “Att ha roligt” och “att få känna sig duktig” rapporteras, föga överraskande, som viktiga motivationsfaktorer när det gäller att delta i organiserad fysisk aktivitet.[3].  Detta är goda nyheter, då det antyder att om organiserade idrottsaktiviteter skulle kunna utövas under former som upplevs som roliga och kompetensbyggande, så finns det en god chans att avhoppen från idrotten skulle minska.  

Är det värt det?  

Tyvärr kan träningen under tonårstiden ofta skilja sig ganska kraftigt från den roliga, intressanta träningen i barndomen. Träning för ungdomar karakteriseras ofta av ett begränsat antal platser i laget, en tävling om (begränsad) speltid och bestraffning vid misslyckande (hamna på avbytarbänken). Det är verkligen inte svårt att förstå varför ungdomar slutar med organiserad idrott om allt de upplever är kamp och negativa sociala jämförelser. Sådana saker kan vara särskilt svåra att hantera under en period i livet när många kämpar för att känna sig bekväma med sina kroppsliga förändringar, med sin sexualitet och med de komplicerade och ofta ologiska sociala koderna i tonårslivet.  

Members Of Female High School Soccer TeamVad kan idrottsklubbarna göra? 

Samtidigt som idrottsklubbarna har ett uppenbart intresse för att utveckla talanger och vara konkurrenskraftiga gentemot rivaliserande klubbar utgör de också ett viktigt bidrag till folkhälsan, genom att de ger möjligheter till fysisk aktivitet och positiv social interaktion. Mitt argument är att det flesta klubbar gör detta på ett väldigt bra sätt för barn, men mindre bra för ungdomar. Om man skulle satsa på att ge även mindre vältränade och talangfulla ungdomar en arena där de kunde tillåtas ha kul i sin sport och arbeta med att utveckla sina färdigheter så skulle detta med all sannolikhet bli en vinn-vinn-situation. Det är troligt att en sådan satsning skulle få ett flertal positiva effekter. Fler ungdomar skulle vara fysiskt aktiva och utöva den sport de älskar och idrottsklubbarna skulle ha fler betalande medlemmar – och samtidigt ha ett gott samvete för att de på ett positivt sätt bidrar till kommande generationers hälsa och välmående.  

 

Referenser 

1.Kjønniksen L, Torsheim T, Wold B: Tracking of leisure-time physical activity during adolescence and young adulthood: a 10-year longitudinal studyInternational Journal of Behavioral Nutrition and Physical Activity 2008, 5(1):69. 

2.Biddle SJ, Gorely T, Stensel DJ: Health-enhancing physical activity and sedentary behaviour in children and adolescentsJournal of sports sciences 2004, 22(8):679-701. 

3.Crane J, Temple V: systematic review of dropout from organized sport among children and youthEuropean physical education review 2015, 21(1):114-131.