Ett negativt röntgenresultat utesluter inte nödvändigtvis skador

Vi blir tyvärr inte bara klokare med åldern utan även skörare; vi förlorar synskärpan och ibland även balanssinnet. Detta leder till en ökad incidens av fallolyckor bland äldre, vilka oftast sker från gånghöjd.

elderly woman falling in bathroom ( focus at hand)

Dessa så kallade “låghastighetsskador” ger sällan upphov till skelettskador hos yngre människor. Hos äldre människor leder dock ofta även ett lätt anslag till en fraktur eller ett s.k. bone bruise (benbroskskada) En faktor som ökar risken för detta är minskad benstyrka (osteoporos). Detta tillstånd är vanligt förekommande och går att behandla, men upptäcks ofta inte förrän en skada har uppstått. Vad värre är, det behöver inte ha uppstått en skada överhuvudtaget. Så kallade “insufficiens”- eller “skörhetsfrakturer” kan uppstå, särskilt i ryggraden men även i bäckenet, endast på basis av existerande osteoporos. Livstidsrisken för att drabbas av en sådan skörhetsfraktur uppskattas till 30 % för män och 50 % för kvinnor. Som tur är syns en sådan fraktur i de flesta fall tydligt på en vanlig slätröntgen, men inte alltid.

Radiologist checking an x-ray image on a view light box, unrecognizable person, medical assistance and healthcare concept

UpoNär du träffar en äldre patient som har skadat sig eller enbart har smärta, är det mycket viktigt att gå igenom patientens sjukdomshistoria och utföra en ordentlig fysikalisk undersökning (lokalisering av smärta och smärtprovokation). Detta kan dock vara väldigt tidskrävande för läkaren men har man gjort en röntgenundersökning och denna är negativ kan slutsatsen bli att patienten inte har drabbats av en skelettskada. Vissa experter anser att så många som upp till 1/3 av alla skelettskador på ryggraden inte upptäcks. Utan korrekt rehabilitering kan sådana skador ge upphov till långvariga smärttillstånd hos dessa patienter och de kan behöva använda smärtstillande läkemedel på daglig basis (vilket i sig medför en ökad fallrisk), utöver den begränsning det innebär att vara delvis immobiliserad.

Elderly patient waiting on her walker

Så, vad skall man göra för att undvika ett “worst case”-scenario? En röntgenundersökning är lätt att genomföra och är i de allra flesta fall tillräcklig. Därför är den ett förstahandsval, men det är inte alltid en tillräckligt känslig metod för att upptäcka frakturer.
Vissa frakturlinjer är väldigt svåra att påvisa på röntgen (oavsett vilken röntgenteknik som används) eftersom de endast utgörs av små sprickor utan felläge. Dessutom kan degenerativa processer ha lett till en så omfattande förändring av benstrukturen att läkaren har svårt att differentiera mellan nya och gamla skador. Följaktligen, om det föreligger minsta tvekan angående tillförlitligheten hos röntgenresultatet måste man omedelbart utföra vidare diagnostik eller säkerställa att patienten kommer att utredas vidare inom en rimlig tidsperiod.

Vidare diagnostik innebär i detta sammanhang datortomografi (CT) och magnetisk resonanstomografi (MR). Vid en datortomografi (CT) kan man upptäcka även små sprickor i benet, men nackdelen är att denna metod utsätter kroppen för högre nivåer av strålning än konventionell röntgen. Om det till exempel fortfarande råder tveksamhet kring huruvida det kan finnas en spricka på lårbenshalsen bör man utföra en riktad datortomografi (CT). MR räcker inte för att påvisa frakturlinjer men kan påvisa ett s.k. bone bruise (benbroskskada), vilket är ett tecken på att benet utsatts för en kraft. Detta är extra viktigt för att kunna differentiera mellan gamla och nya skador. Bortsett från det faktum att det finns vissa begränsningar avseende vilka patienter som kan undersökas med magnetkamera, avges ingen strålning överhuvudtaget.

cheerful male doctor examining feet x-ray

Sammanfattningsvis kan man säga att om det föreligger en osäkerhet kring huruvida det finns en skada på benet, begär vidare diagnostik utöver röntgenundersökning. Acceptera inte långa perioder av immobilitet utan en ordentlig diagnostik där man eftersöker den bakomliggande orsaken till detta. Vidare, för att undvika skörhetsfrakturer måste vi säkerställa att vi ställer en korrekt diagnos och, om nödvändigt, ger behandling mot, benförlust (osteoporos) i tid, men detta är ett annat ämnesområde.